En iakttagelse

Jag har åkt tåg och iakttagit en femåring som satt en bit ifrån mig. Hans språk dominerades av ”fula” ord. Han talade om djur som HACKADE SÖNDER varandra, vulkaner som PYSTE och FRÄSTE lava, människor som SKREK och PRUTTADE och BAJSADE på varandra. Ju mer han berättade för den man som han tillfälligt satt bredvid, ju mer upphetsad blev han. Till slut studsade han lite i stolen och började smälla UPP OCH NER med brickan som sitter i stolryggen framför.

Utifrån figurerna och händelserna som han pratade om, var det lätt att höra att pojken hämtade sina hjältar från diverse tv-program och datorspel. Efter en kort stund blev pojken utrustad med en laptop för att kunna ”lugna” sig en stund.

Det samtalet som han förde med den okända mannen som satt bredvid var näst intill kränkande. Många gånger fick jag lust att kommentera ”Men lille du, så där säger man inte. Kan du säga så här istället.....” eller, ”Det är ju inte okey att tala så till någon man inte känner.” Tyvärr, satt jag lite för långt bort för att kunna kommentera.

Jag kan inte annat än undra över hur hans språkbruk kommer att påverka hans utveckling. Hur kommer hans relationer med jämnåriga att fungera? Kommer vuxna runt omkring förargas lätt när han är i farten? Vi vuxna har en tendens att hålla andras barn ansvariga för deras språk och handlingar vid relativt tidig ålder, kanske med rätta?

Just nu tycker jag att det känns synd om honom - att ingen vuxen i hans närhet lär honom andra språkvanor.  Jag önskar att jag kunde fylla hans dator med filmer om Nalle Pu, Saltkråkan, Barn i Bullerbyn och en massa rimsagor och läsprogram.